Denna vecka har det äntligen hänt och ett stort ok har lämnat mina axlar. Har ju varit sjuk så länge, fick diagnosen Posttraumatisk stressyndrom 1996 tror jag det var och det var Försäkringskassans handläggare jag hade då som förstod att jag drabbats av det, efter det brutala rån jag råkade ut för i mitt jobb som postchaufför, några år tidigare.

    Fysiskt var det inte så brutalt, men med en stor jäkla revolver mellan ögonen och hetsiga nervösa rånare som bakband och satte silvertejp över munnen var mycket stressande och faktum är att redan när jag låg där bakbunden på golvet, stängde hjärnan ner och jag bara gäspade. Har sedan funderat, tänk om man somnat och började snarka, hur skulle det uppfattas av dem, troligen skulle deras yrkesstolthet fått sig en knäck.

Ganska direkt efter rånet 1993 visade sig symptomen, förutom mardrömmarna så tappade jag koncentrationen och greppet om vardagslivet ganska rejält. Att min dåvarande sambo var mycket sjuklig både fysiskt och psykiskt gjorde inte saken lättare.

Men det lämnar jag till memoarerna.

På jobbet började saker och ting hända som jag inte förstod, jag blev otroligt slarvig och ouppmärksam, vilket ledde till en del incidenter i trafiken. Eftersom jag hade en god förmåga uttrycka mig skriftligt, tyckte min dåvarande fackordförande att jobbet som postchaufför var att kasta bort en stor talang. Han rekommenderade mig till en veckas kurs i facklig information på kursgården Lastberget hösten 1994.

Samma vecka som Estonia gick under var det. Tillbaka på jobbet igen fortsatte problemen och jag blev en belastning på jobbet. Var negativ till det mesta och bara till besvär, kände att jobbet betydde inget längre och ville bara därifrån.

Därför sökte jag mig till Medialinjen på Brunnsviks folkhögskola och lyckades komma in, sökte även ett stipendium från facket, men utan framgång. Vid det laget kände jag bara att jag måste komma ifrån jobbet som nästan kostat mig livet. Det blev nästan ett år på Brunnsvik med studiebidrag och studielån.

Därefter var jag tillbaka på jobbet, men problemen kvarstod och chefer och arbetsledare började leta orsaker att kunna bli av med mig. Plötsligt blev man varnad för att man kommit för sent tio minuter till jobbet en morgon. Fanns dem som kom en halvtimme för sent var och varannan morgon som cheferna inte ens reagerade på längre. Då förstod jag att man börjat ledsna på mig.

Sedan följde det ena på det andra under slutet av 1996 och början på 1997. Anklagelser om stöld när man i själva verket missat att en leverans var belagd med postförskott och skulle betalas vid leverans. Vårdslöshet när man med bristande uppmärksamhet råkat backa på någon stolpe.

Hösten 1996 skadade jag en axel när jag körde omkull med min gamla Suzuki och blev sjukskriven, då hade jag redan tappat greppet om ekonomin eftersom jag sedan ett par år bodde ensam.

Eftersom, min ekonomi var väldigt ansträngd krävde jag någon form av rehabilitering för min skadade axel, eller omplacering inom posten. Det bar sig inte bättre än att jag missade rehabmötet då jag hade dålig koll på livet.

Ett nytt möte ordnades och då hade jag turen att handläggaren från F-kassan just genomgått en utbildning om brottsoffers reaktioner och problem.

Då konstaterade hon efter att ha läst min akt att jag ganska troligen led av PTDS, eftersom mitt beteende var ganska typiska för den diagnosen.

En läkare konstaterade fakta och rehabiliteringen inriktades på den diagnosen istället. Efter lite tester och påföljande terapisamtal fick jag rådet av min handläggare att ytterligare rehabilitering inte var meningsfull så länge jag var kvar på Posten och min dåvarande chef såg naturligtvis chansen och kunde inte erbjuda mig någon omplacering utan en uppsägning var enda alternativet. Vid denna tid var jag svårt skuldtyngd och hade fogden i hasorna, mest på grund av att jag tappat kontrollen över livet. Därför beslöt jag mig för att göra det enkelt för min chef som jag trots allt respekterade som privatperson men ansåg att han var en katastrof till chef. Följaktligen kom vi överens om att jag sade upp mig mot ett avgångsvederlag på sex månadslöner, vilket skulle rädda min ekonomi tillfälligt som var på väg åt h – e.

Sagt och gjort och F-kassan kunde påbörja en rehabilitering vilket bestod i en utbildning i datorteknik och nätverksteknik, vilket var mitt stora intresse då.

Utbildningen var på sex månader, därefter tyckte F-kassan att nu får Arbetsförmedlingen ta över ansvaret.

Det innebar att jag i deras ögon var färdigrehabiliterad och ”frisk”.

Som arbetssökande har man inte rätt till livränta, eftersom man betecknas som arbetslös på grund av det är problem på arbetsmarknaden och det är alltså inte sjukdomens fel.

Så har det sett ut de senaste femton åren och jag har ju fått mina chanser hos olika arbetsgivare, men problemen har kvarstått, men jag har inte förstått det på grund av bristande sjukdomsinsikt.

Hur mycket detta kostat mig under femton år i pengar vågar jag inte ens fundera över, men jag brukar få en påminnelse varje gång pensionsbeskedet kommer.

Det värsta är ändå det faktum att man levt under ständig förnedring när man lyckats klara en jobbintervju och sedan kommit till ett jobb och inget fungerat.